Miss LYCKA

På sistone kan jag känna att min digitala kreativa sfär nästan bara har blivit en åsiktsmaskin, både på gott och ont. Men det kan lätt bli lite negativt vilket är det sista jag är, även fast det händer ibland, naturligtvis. Härmed kommer jag därför skapa en ny kategori med tema “framgångar!”. Framgångar innefattar så mycket mer än bara karriären och jag tänker därför att all min erfarenhet, kunskap och tankar kring ämnet och allt vad det berör, och det är MYCKET, kommer jag att lägga upp här. Inte för att skryta tänkte jag precis skriva… Men jo, jag tänker faktiskt skryta, för jag är jäkligt duktig på det ämnet och det är väl inte så konstigt när det är något jag brinner för. Vad vi gör i regel bra, gör vi i regel ofta, som japanerna sade… Jag vill och jag ska ge er inspiration, motivation, reflektion och vara den lilla örnmammam som knuffar er ungar ur boet tills ni flyger själva. Jag tror på er alla, att ni sitter på en enorm styrka som kan ta er precis dit ni vill men jag kanske bara behöver hjälpa er lite på traven till att själva tro på det också. Och PANG!, så går startskottet för den här eran, och vi börjar med inget mindre än M-I-S-S-L-Y-C-K-A-N-D-E-N…

I tidig ålder fick jag lära mig att misslyckas var något otroligt dåligt och fel att göra. Just för att jag fått enorma utstkällningar när jag gjort små misstag (inte av mamma och pappa dock vill jag klargöra). Men jag var på skidskola en gång och råkade släppa ankarliften så min kompis fick den i huvudet, och skidläraren gav mig då en rejäl utskällning inför de andra att jag skämdes ända in i benmärgen av att ha råkat göra fel. Jag var på ett barnkalas en gång och råkade ta min brors ballong lite för nära en rosbuske att den gick sönder, och fick även då en rejäl utskällning av en kompis pappa… Jag hade nog kunnat komma med hur många påståenden som helst, men vi slutar där, för syftet är att en vuxen människa, lärare, mentor, har fått mig att känna en sådan BRUTAL skam och rädsla inför att misslyckas. Framför allt att misslyckas inför andra. Kort och gott har ju en av mina största rädslor varit att misslyckas, eftersom det är fel. Men är det verkligen det? På äldre dar har jag insett att det är totalt omöjligt att lyckas hela tiden, livet funkar inte så. Vi kommer att misslyckas och göra fel längs livets gång, ”dé é så dé é!”som göterborgarna säger. Och det får man acceptera. Blir det fel, ja då får man inse att man gjort fel och göra om och göra rätt. Regel nummer ett är att inte skylla ifrån sig på någon annan, att erkänna både för sig själv och andra att man gjort fel uppskattas högt av alla. Regel nummer två är att inte klandra sig själv för att man gjorde fel eller det blev ett fiasko, ty man är inte mer än människa. Egentligen är det inte svårare än så, fast det vet vi ju alla att det ändå är, eller hur?

Och här kommer egentligen den mest intressanta delen in – vår hjärna. Om ni bara visste hur STARK tankens kraft är! Jag tror nog inte ens att jag själv förstår det ibland. Det finns ett talesätt som lyder att man kan förflytta berg med sin tro och det ligger minsann något i det. För att hantera misslyckanden måste vi först och främst ställa in oss mentalt på att acceptera våra misslyckanden och sedan omvandla dem till något positivt. Redan nu måste du ställa in dig på att du kommer misslyckas ofantligt många gånger, framför allt om du har höga mål och drömmar, och ingenting kommer någonson bli som du tänkt dig. Det låter klyschigt, men det är bara att repetera tills det sitter i benmärgen. Ju mer du börjar tänka att det är okej att misslyckas, desto mer släpper din rädsla för det och därmed också prestationsångesten som många lever med. Och precis som vilken träning och inlärning som helst måste du också aktivt hålla igång detta, framför allt i början, för att kunna hantera det när det väl kommer. Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det är värt det.

Ty ju mer min rädsla för att misslyckas släppt har jag faktiskt börjat leva mitt liv till fullo. Jag vågar ta plats och säga vad jag vill när jag vill det, oavsett sammanhang. Jag vågar vara mig själv när alla andra försöker passa in. Jag har mer mod att göra andra saker jag är rädd för men drömmer om. För någonstans vet jag att jorden kommer inte sjunka under mina fötter om det blir ett fiasko. Säger jag något dumt bjuder jag på det. Gör jag fel gör jag rätt. Jag vet att jag inte är perfekt, eller jo jag är perfekt på mitt ”operfekta” sätt. Jag gör alltid mitt bästa oavsett situation och därmed vet jag också att mitt bästa ena dagen omöjligt kan vara samma bästa som en annan dag, eftersom vi har alltid olika förutsättningar. Så jag vill avsluta genom att berätta för dig – om jag kan, då kan ta mig fan du också. Ni anar inte hur RÄDD jag varit för att misslyckas. Jag har inte spelat fotboll eller lärt mig något instrument som barn trots att jag ville det, istället lärde jag mig piano själv och kickade boll i trädgården där ingen kunde se om jag misslyckades. Man brukar säga att man inte ångrar det man gjorde, bara det man aldrig gjorde. Så funkar faktiskt livet. Våga! Våga våga! Ha mod. Släpp rädslan. Det är okej. Du är älskvärd ändå oavsett vad som händer och allting löser sig oavsett hur stort ditt misslyckande är. Oftast är det även du själv som tänker extremt dåligt om dina misslyckanden än vad någon annan gör, ha alltid det i åtanke. Så imorgon när du vaknar vill jag att du med den här insikten gör minsta lilla som du är rädd för, och vänder på när något går fel. För om du misslyckas, så är du trots allt miss lycka!

LOVE, Linnea