Tacksamheten sköljer över mig när jag vaknar på morgonen. Jag använder de sista procenten på mobilen för att kolla in alla klänningar och outfits från årets ELLE-gala, och drömmer mig bort till den dag jag själv skulle få äran att gå på just den galan. Längtan efter att få uppfylla en dröm sedan barnsben. Isen ligger som ett tunt vitt täcke över sjön och doften av min signaturparfym virvlar runt när jag sveper på mig morgonrocken. Orkidén som doftar liljekonvalj och som bara slår ut en gång per år har åter igen börjat tappa sina blommor efter en underbar månad. En efter en har de sipprat ned på golvet och kvar sitter de tappra i toppen. Vattnet i snapsglaset där de två avbrutna rosorna sedan min födelsedag sitter i, har färgats till en brunaktig sörja och rosornas blad har börjat sjunga sin sista refräng utifrån och in. Just idag påminner mig blommorna om att ingenting varar för evigt. Att ta vara på, uppskatta och älska det man har innan det vissnar bort. Ty en dag har vi alla tynat bort och ligger som ett vackert minne på marken.
Jag funderar länge på resan jag fick göra igår – en trummeditation för att finna mitt inre kraftdjur. Den här resan gjorde inte alls avtryck på miljön, men ett stort avtryck på mig, en resa jag kommer minnas för resten av mitt liv. Jag kommer på mig själv med att le i harmoni bara vid blotta tanken av det jag fick uppleva, möta och den kärlek och kraft som det gav mig. Och jag förundras åter igen över hur intressant livet är. När vi väl släpper alla rädslor, oro och negativitet som blockerar oss, så ger det en precis det man behöver när man behöver det. När vi är öppna för överraskningar och släpper taget om att allt inte går som man vill alltid, och framför allt när vi går in i oss själva och följer vår magkänsla. Då ger livet oss magi. En magi som fyller våra hjärtan med kärlek, där tacksamhet spirar runt i varenda millimeter av vår kropp. Liksom blomman tynar vi en dag bort, men magin är det som blommar upp igen, igen, och igen.
Love, Linnea
Viverevita 
Lämna en kommentar