Sitt ner, för jag ska nu berätta om ett av de värsta virusen som någonsin drabbat människan, och det är ingen rolig historia.
Det började en solig dag i min hemby och jag började blogga för första gången. Min mamma skrattade alltid åt mig eftersom hon tyckte att jag alltid skulle göra allt så “perfekt” innan jag kunde ta en bild och lägga ut inlägget. Som att man inte får visa för folk att man har stökigt hemma, lite fett på kroppen eller det vi jämt och ständigt döljer för allmänheten. Men varför gjorde jag det här? Vilka hade jag som förebilder? Vad blev jag matat med för bilder och information dagligen? Svaret börjar på I och slutar på nfluencers. Men bort från den glammiga frukosten för nu fortsätter historian med den värsta delen – den dödliga delen.
Handen upp alla vi som känner någon som haft bulimi, som var expert på att spy tyst så ingen skulle höra.
Handen upp alla vi som känner någon som haft kroppskomplex, som bantat, som hetsätit, som hatat sig själv och sin kropp.
Handen upp alla vi som känner någon som haft anorexi.
Handen upp alla vi som känner någon som tagit livet av sig
Som 90-talist och uppvuxen med barbie och bratz råder det ingen tvivlan om att min generation är fostrade i “smala ben, smal midja, stora bröst, stora läppar, perfekt kropp”.Vi ser på Victoria secret modeller som får goda råd att äta en mandel om dagen för att hålla sig smala. Vi får råd om vilken mat vi ska äta som får oss att gå ner i vikt. Träningsövningar för att få en snygg och fast rumpa eller hur vi undviker celluliter. Vi får “hälsosamma” råd om hur vi blir smalare för att bli snyggare utseendemässigt. Vi sätter våra läppar i ett glas och suger för att de ska bli större. Vi jobbar så hårt för att få ett “perfekt” utseende, men till vems bekostnad? Blir vi lyckligare?
Tack och lov håller det på att ske en förändring, flera företag har större modeller och man slutar redigera bort celluliter och bristningar på modellerna. Men jag kan då inte hjälpa att undra, vad fan tänker många av er influencers med? Kan någon stanna upp och ifrågasätta vad det är för skit? Ni sitter alltså på tusentals, hundratusentals och MILJONTALS följare och delar bilder som inte alls speglar hur verkligheten är? När jag väl tänker efter förstår jag min mamma till fullo, för varför kan man inte visa livet så.som.det.är…? Jag vet inte hur många jag slutat följa på grund av all denna ytlighet. Senast idag. Kendall Jenner som delar en bild poserande i bikini i snön och skriver att det är kallt? Öh? Tro fan det? Det är vetenskapligt bevisat att snö uppstår på grund av kyla, ta på dig kläder människa. Ni poserar alltså på stränder och står böjda i en galet onaturlig ställning för att rumpan ska se större ut? Sitter på huk framför spegeln och böjer fram överkroppen för att midjan ska se smalare ut. Herregud, jag skulle få ryggskott. Det är så många frågetecken kring det här. Och det jag stör mig mest på är att JAG IBLAND FORTFARANDE kan svepas med i detta ytliga vidriga liv jag inte alls håller med om? Att jag känner ett behov av att ursäkta mig för att vara lite ful och osminkad på en bild? Åter igen, på vems bekostnad? Blir vi lyckligare?
Vi blir inte ett dugg lyckligare. Vi tittar på Kendall Jenner och de andra influencerna och avundas den där kroppen. Vi gör allt för att efterlikna det och ser på allt som är “fel” med våra kroppar. Allt vi vill är att få det där “perfekta” livet och visa upp för alla andra. Vi har till och med gått så långt att folk tycker att större tjejer är äckliga eller oattraktiva. Eller att hår på tjejers kroppar är äckligt??? En kompis till mig sade en gång “det är så synd för hon har ett så fint ansikte och hon hade varit så vacker om hon inte varit så tjock”, jag har även hört kommentarer om att en annan var så fin i verkligheten men poserade så hennes mage putar ut på bilden. Det här är bokstavligt talat helt stört och framför allt tragiskt.
I min ungdom hade jag väldiga komplex över att jag var så smal, men egentligen hade jag nog inte haft det om jag inte jämfört mig med andra hela tiden eller om folk påpekat att jag faktiskt var smal, sådär naturligt tonårigt smal som man kan vara. “Linnea du kanske har binnikemask som tar all din näring och det är därför du inte får bröst, höfter eller rumpa”, jag var 13 år när jag fick den kommentaren från hon som skulle vara en av mina bästa vänner, gissa vad jag tyckte om min kropp när jag googlade på binnikemask senare? Eller gissa hur mycket självförtroende det gav mig att få höra att jag var smal? Fem år senare och när jag äntligen älskade min kropp och inte jämförde mig med andra längre råkade jag gå upp väldigt mycket i vikt på kort tid och då hade jag istället ett annat “problem” att tragglas med. Att ha en bild i sitt huvud av hur man ser ut, och sen se en annan bild av sig själv på ett kort, det är hemskt. Allt jag ville var att bli smal igen. Men jag var ju smal, tyckte de flesta. Men det tyckte inte jag, som var van vid att kunna ha 36 och inte 40, ty 40 hade ju min mamma i storlek när jag var liten och hon har alltid varit “tjock”? Kroppshets, oönskat fett och skönhetsideal är vid närmare eftertanke något min mamma och hennes kompisar omedvetet matat mig med som barn.
Nu har det gått ytterligare fem år och jag älskar min kropp mer än någonsin förut, och egentligen har jag inte gått ner något i vikt. Jag har lärt mig att det handlar inte om storleken, formen eller kroppen för fem öre. Jag har en fantastisk kropp som klarar av att leva det liv jag gör, att idrotta om jag vill, dansa när jag vill, jag kan röra mig med den, jag kan kissa, bajsa, jag får min mens lite då och då, den säger till när den vill ha mat eller vatten och min kropp fungerar helt perfekt. Den håller mig vid liv – det är vad den är till för och jag älskar precis allt med den. Den är inte till för att vara snygg och utseendemässigt behaga någon annan, framför allt inte på sociala medier. Kära influencer eller icke influencer – tänk dig för och visa lite mänsklighet. Du kan göra så mycket BRA skillnad istället för att pådriva det här viruset som drabbat oss. Tänk dig för innan du lägger ut en bild, tänk dig för innan du gillar en bild, tänk dig för innan du kommenterar något till någon – en smal person kan hata sin kropp lika mycket som en tjock och det är inget fel med att vara varken smal eller tjock, så länge våra kroppar mår bra. Den här vidrigheten bidrar till ätstörningar, grova ätstörningar, människor som hatar sina kroppar mer än något annat och även självmord i vissa fall. Jag skulle inte vilja påstå att jag någonsin mått extremt dåligt över mitt utseende men det skär djupt i mig av att veta hur otroligt dåligt andra mår över det. Jag vet att man inte ska väcka sovande människor men jag måste väcka er ur den här mardrömmen, det kan inte fortsätta såhär.
Här för en gångs skull får ni lite mer sanningsenliga bilder från stranden, de ”sämsta” från denna photoshoot: Skräp i strandkanten. Solen i ögonen. Sylvassa koraller. Svullna vader. Celluliter på rumpa och lår. En svullen mage efter vitt bröd och coca cola och därmed aningen tajta bikinitrosor som trycker ner allt som ett slags fittfett. Yep. That’s me. Lyckligare kan ingen vara.
Jag tror på sagor med lyckliga slut, kan vi enas om att den här historien får det? Love, Linnea
Viverevita 
Lämna en kommentar