Tjugofyra år. Tänk vad jag fått leva. Ljusen är släckta. Ett klick hörs från timern som släcker den allra sista lampan och nu återstår nattens tystnad. Men allt blir nog aldrig riktigt tyst om man hör riktigt noga. Det susar i elementen, fläkten på laptopen som troget stått vid min sida i tio år brummar, det knakar i det gamla huset, och naturligtvis kommer en liten trudelutt av ljudet som blir när jag dansar över tangentbordet. Mina händer är fulla av små sår från taggarna av alla rosor jag fått och pysslat om idag. Jag förfinar händerna fulla med småsår och nariga vinterknogar med de sista dropparna av mitt favoritnagellack. Och så kommer jag plötsligt att tänka på farmor som har ett slags sjätte sinne, för över tio år sedan nu såg hon en hand i hörnet av en bild i tidningen och såg direkt att det var jag. Fan vad jag är tacksam för dessa händer när jag väl tänker efter. Händerna är trots allt ett av de viktigaste verktygen jag har för att utöva all min kreativitet. Och sen när jag tänker efter lite till är jag tacksam över varenda millimeter av min kropp. Tjugofyra år har vi klarat av tillsammans nu. Jag älskar till och med det där fula ärret på hakan sedan jag klämde en finne för evigheter sedan, som visar mig än idag att aldrig göra om det. Eller ärret på knät som visar att köra olagligt och busigt med moppen inte är en bra idé. Alla de celluliter som kommer och går beroende på i vilken vinkel jag står. Men är det någonting jag skulle vilja ändra eller ta bort på min kropp så är det det förbannade nageltrånget som hemsökt mina stortår i halva mitt liv. Men ingen är perfekt sägs det, så jag antar att jag får leva med mitt nageltrång. Jag petar in lite bomull med alsolsprit under och låtsas som att det inte finns, ty mitt hjärta är fullt av glädje och tacksamhet för alla de människor som tänkt på mig idag.
Tjugofyra år var det ja. Som vanligt, är jag inte alls vanlig eller som alla andra. Jag älskar att bli äldre! Och jag skulle inte för en dag vilja bli yngre. När jag ska informera kunder om medlemskapet på jobbet och att de skriver under för att de är över 16 år kan det komma ett skämt laddat med så mycket ångest och förtvivlan om att de är över 16 år, och jag kan då itne hjälpa att undra – vem fan vill vara 16 igen? Jag hade vad man säger “the time of my life” när jag var 16. Jag älskade livet liksom jag gör nu. Jag älskade att vara 13 också, och 8 eller 20. Jag har alltid älskat att leva. Allt har sin charm. Men en sak är säker – när vi lever våra liv blir det bara bättre. Tack vare allt jag gjort i mitt liv så är jag den jag är idag. Tack vare alla misstag jag gjort. Alla saker jag aldrig gjort eller alla saker jag har gjort. Alla människor som sårat mig, alla människor jag har sårat. Men skulle jag vrida tillbaka klockan med åtta år skulle jag inte alls vara den jag är idag, jag skulle aldrig fått uppleva eller känna det jag gjort sedan dess, jag skulle aldrig ha träffat de personerna jag träffat sedan dess som jag håller så kär. Jag skulle aldrig vilja vara 16 igen. Inte ens 23. Jag tänker alltid sträva efter att leva livet till fullo, inte låta någon rädsla hindra mig och bli jobba för att bli den bästa versionen av mig själv – det däremot, skulle jag låta mitt 16-åriga jag få höra. Vilken ålder du än befinner dig i – LEV. ÄLSKA. VÅGA.
Jag har vänner, familj, drömmar, mål, kreativitet och dessutom nyligen hittat en galet bra ögonkräm som håller borta alla rynkor (tro mig de finns där annars). Den krämen funkade till och med på skrattrynkorna jag upptäckte på midsommarafton för två år sedan. Jag skrattar hysteriskt och i mängder, jag dricker mycket vatten och tar min dagliga shot av aloe vera varje morgon. Förutom att jag alltid kommer ha barnet i mig är detta min version av ”forever young” – men å andra sidan anser jag att vi alla dör unga. Jag har nog allt jag kan tänkas behöva och nu är jag så redo för en dejt med John Blund. Snart kommer han, och kidnappar min själ åt drömmarna!
LOVE, Linnea
Viverevita 
Lämna en kommentar