Vem bör vi ifrågasätta, på riktigt?

Det är så lätt att ifrågasätta någon annan. Men hur ofta ifrågasätter vi egentligen oss själva?

Efter mina snart tjugofyra långa år på jorden har jag skaffat mig klokhet (och smidig kropp) liksom en 100-åring och jag skulle därmed vilja påstå att ifrågasätta sig själv faktiskt är viktigare än att ifrågasätta någon annan. Ty kanske är det då vi gör något som tillhör det modigaste man kan göra – att erkänna att man kanske hade fel och helt sonika kan göra rätt. Men, som jag sade, det är något av det modigaste man kan göra och världen är full av rädda människor, men inte lika många modiga.

För att ge några tydliga och viktiga exempel börjar vi med den tiden i mitt liv då jag vägrade att kalla mig själv för en feminist. Jag sade som många andra gör idag – att “dagens” feminism är extrem, manshat är väl inte jämställdhet, ordet låter så kränkande mot män så jag hellre vill kalla mig humanist. Bla, bla, bla. Men så ifrågasatte jag mig själv och kom fram till att jag inte hade några som helst rimliga anledningar till att inte vara feminist.

Vi fortsätter sedan med den perioden i livet då jag även här sade som alla andra: “Jehovas vittnen är så jävla jobbiga när de bara prackar på en sin religion jag går inte på det där hjärntvätteriet, jag skulle aldrig vilja bli tvingad att knacka dörr”. Bla, bla, bla. Men så ifrågasatte jag mig själv. Var de här människorna som folk sade? Nej det var de minsann inte. De var visst också människor, hjärntvättade? Det beror väl helt på hur man ser på saken, men det här med hjärntvätteri, det är de minsann inte ensamma om.

Och så kommer vi till det näst sista exemplet jag har idag: Folk som röstar på Sverigedemokrater är rasister. Jag ifrågasatte åter igen mig själv och insåg att de flesta människorna är inte rasister. Människor, oavsett ursprung eller vad åsikten handlar om är vad jag nämnde i början – rädda. Så in i helvetes rädda. All denna rädsla splittrar oss i olika klyftor som inte gör den här världen till ett dugg bättre. Och den kommer aldrig att bli bättre om vi fortsätter som vi gör. Ty om vi springer i samma spår utan att egentligen veta varför springer vi många gånger rakt in i vår egen död. Okej det kanske var lite dramatiskt, vi kanske bara springer in i en vägg och får en jädra knockout, men egentligen så borde vi springa i ett annat spår som passar oss bättre, så att vi slipper ligga som döda flugor på vår slutdestination. Var modig, ifrågasätt och fundera på vad DU känner, tycker och tänker. För oss flesta och i de flesta fallen är det så lätt att ha en åsikt för att det är vad man är uppvuxen med. Människans konsumtion av komjölk är faktiskt ett väldigt bra exempel på den punkten, eftersom när jag väl tänker efter så är det bra märkligt att vi tror att en människa måste dricka bröstmjölk från en annan art för att få starkare ben och en bättre hälsa. Jag tror faktiskt inte att just komjölk är naturens egna sportdryck för människan, men däremot kan jag erkänna att jag fortfarande inte helt har bestämt mig för vad jag tycker om att konsumera det (för jag är ett stort fan av ost). Det kan ta tid, men låt det gå och ifrågasätt dig själv igen. En livslång process och du kanske inte alls ändrar din åsikt helt. Kanske kommer du som jag fram till att du borde vara feminist trots allt, eller så gör du inte det. Kanske tycker du fortfarande att alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister eller att alla Jehovas Vittnen är hjärntvättade religiösa människor i sekt. Oavsett vad,  ifrågasätt dig själv i alla anseenden. Eller vill du vara den fega lilla flugan som ligger där?

Efter många års omedvetet och medvetet studerande och iakttagande av människan är det några saker jag kommit fram till, bland annat om hur människan blir så “hjärntvättad”. Jag tror det handlar om att man inte har kunskap nog, hör ett rykte, sprider det vidare och viskningsleken sprider sig liksom en löpeld och bränner ner byar, städer och länder med ren och skär mänsklighet. Nu är hjärntvätteriet i full gång och människorna grundar nu sina levnadssätt och åsikter på något de egentligen inte vet något om. Det är lite samma princip som ett test man gjorde med apor där man lärde ett gäng apor att inte ta en banan i regnet, satte in en ny apa som försökte ta bananen men blev nedslagen och lärd av de andra aporna. Successivt plockade man bort en efter en av de gamla aporna och tillsatte ny efter ny och samma procedur hände igen. Till slut var bara de “nya” aporna kvar och ingen tog bananen utan att ens veta varför. Tänk då om en apa hade gått ut i regnet ändå och insett att det inte var någon fara med att ta bananen? Ja som sagt, elden har härjat och här står jag kvar i askan och kisar ut över det som blev kvar. Det som blev kvar vet ni vad, det är de människor som gjorde som jag, de som ifrågasatte sig själva, skapade sin egen bild och var modiga nog att visa sig ha fel, och det är vi som ska lyfta upp er andra ur askan igen – tji fick väl ni.

Love, Linnea